Hur skulle DU göra?

Nu är jag inne på samma spår igen, som de senaste inläggen handlade om i den andra bloggen. Anledningen till att jag inte kan sluta tänka på detta är att det går bortom mitt förstånd varför man som förälder INTE vill sina barns bästa och varför man VILL och tycker om att bråka och kriga i flera år. Att jag skriver att man vill bråka, kommer ni förstå snart.

Häromdagen blev jag nämligen ganska paff över en sak. Jag har misstänkt i flera år att barnens bästa inte finns i intresset, utan barnen har bara använts som verktyg för att jävlas med pappan och hans nya fru. Men efter det jag fick se med mina egna ögon häromdagen tog priset. ”Nu vet jag till 100% att hon skiter i sina barn” tänkte jag… För man kan bara inte tolka det på något annat sätt. Har faktiskt än idag, efter 3 års tid av krig, bråk och tjafs och barn som mår dåligt inte träffat en enda person som känner till allt det här som har ens försökt försvara mamman. ALLA är överens om en sak och ALLA säger samma sak; hon bryr sig inte om barnens bästa. Hon är bara bitter och vill bara jävlas. Jo tack, det vet vi! Om ni bara visste alla detaljer… Men men!

Det jag undrar nu är hur NI skulle göra i en sån här situation. Om ni föreställer er att ni är en skild mamma, har 2 barn som bor växelvis alltså LIKA MYCKET hos båda föräldrarna och att ni sitter med båda barnbidragen samt flerbarnstillägg på 29400:- och att ni även har varit i konstant krig med barnens pappa i 3 år. Hur skulle ni göra i detta läge:

Ni blir erbjudna att gå på samarbetssamtal hos Familjerätten för att där kunna komma överens om hur ni ska göra med ekonomin, uppfostran osv. SYFTET med samtalet är att man till slut skriver under ett avtal som gäller juridiskt för båda. Detta avtal gäller alltså from påskrifterna sker och tills vidare. Syftet med detta avtal är att mamman och pappan ska ha klart för sig vad som gäller så att de slipper bråka om minsta lilla grej, hela tiden, året runt. För att inte tala om barnen, som skulle må så himla mycket bättre om de slapp märka av alla bråk och må som det gör. Till saken hör att mamman vill ”både ha kvar kakan och äta den” om man kan säga så. Hon vill ha alla bidrag OCH att pappan ska betala hälften av alla gemensamma kostnader för barnen. Vilket även ett litet skolbarn förstår är orättvist och rent ut sagt DUMT. Utöver det, så vägrar mamman att skicka med barnen sina kläder och andra tillhörigheter när de ska till pappan. Utan pappan ska ha en egen garderob med kläder till dom, alltså så har dom dubbla uppsättningar med kläder. Och vilka normala Svenssonfamiljer har råd med det liksom? Det är inte konstigt det knackar i kassan hos pappan när barnen måste ha dubbelt av allt.

Men till saken. Pappan vill alltså antingen att barnbidragen ska delas och alla gemensamma kostnader delas ELLER att mamman glat får behålla sina bidrag, men då ska pappan inte betala ett öre till kläder, hygien, medicin osv som bidragen SKA gå till samt att mamman ska skicka med barnen sina kläder när de åker till pappan. Så brukar de flesta mentalt friska separerade föräldrar göra.

Det jag undrar är varför man som mamma tackar NEJ till samarbetsmötet?? Varför säger man att man vägrar gå dit, när saker och ting uppenbarligen inte funkar som det ska? När det krävs energi av HELA familjen till alla dessa gräl om allt och ingenting? Varför vill man inte som MAMMA TILL SINA BARN reda ut saker och ting för att kunna ha en lugn tillvaro?

Det jag, och många andra, tror fruktansvärt starkt på är att mamman, som jag skrev ovan, helt enkelt VILL ha dessa krig med pappan i sitt liv. Hon mår uppenbarligen väldigt bra av att hålla på och bråka med honom. Cirka 3-4 personer har även nämnt att det tydligen är rätt vanligt bland separerade mammor att de inte kan släppa taget om sina ex. De tycker helt enkelt att det är bättre att bråka med varann än att knappt ha nån kontakt alls. Och det tror jag faktiskt på nu! Hon VILL bråka med honom, med oss och få barnen att må dåligt. Hon har ju inte gjort någonting annat för att bevisa motsatsen! Om hon nu misstycker med detta, och tycker att det inte alls är sant… Jamen varför går du inte på mötet då? Vad är det som hindrar dig från att försöka lösa saker och ting till det bästa?! Om man nu har en chans att sitta med 2 personer som är opartiska och dessutom skriva ett juridiskt gällande avtal på vad som gäller i fortsättningen, varför säger man då NEJ?! Då har man ju uppenbarligen problem!!!

Så, som sagt… Vad skulle NI göra i denna situation? Om ni sätter er i mammans skor, varför säger ni nej?? Borde man inte vilja lösa allting för att slippa kriget? Eller är det jag som är helt jävla rubbad och inte förstår att folk VILL bråka med varann?

Edit:
Har mamman ett så pass tråkigt och händelselöst liv att bråken med pappan är dagens höjdpunkt? Hur ORKAR man hålla på och bråka såhär mycket? En annan anledning till att jag tror att hon VILL bråka är alla hennes ständiga anklagelser om allt möjligt. Nästan så att hon gör det med flit bara för att trigga igång pappan. Sen har hon mage att säga till pappan att han ska sluta med sina påhopp emot henne?? Eeeeh, wait a minute. Tänk på att alla sms sparas för bevisning bruden!!

Annonser